TICKETS:

Ticnet.se

Biljetterna kostar 450 kr

Tracy Chapman - Cirkus, Stockholm

By: QUETZALA BLANCO , Expressen.se, 2006-06-20 11:23

Tracy Chapman börjar sin fullsatta kväll på Cirkus med att göra bluesig halleluja-gospel inför en helvild publik. Själv är jag måttligt road och väntar snällt på att Tracy ska sluta spela låtar från sin senaste platta och i stället koncentrera sig på gamla godingar (artister med sin storhetstid på åttiotalet bör nästan aldrig spela nya låtar.)
Så när ödesmättade trummor, ukuleles och störiga basistens keffa solon är till ända så gör hon äntligen min favorit The promise.

Alla som någon gång varit kära borde kunna relatera till hennes röst och fromma gitarr. Och Fast car får en ännu snävare blåsa som lockar fram en ensam tår ur mig.
Tracy är bra på det sättet hon tappar för det mesta inte sina gamla låtar i bombastiska fällor utan ger publiken en mysig promenad bland vackra kärlekssånger, låtar om att vara stark och bitar om att vara svag.
Till nästa gång borde hon dock kicka basisten. Han sprider dåliga jag-har-bas-på-magen och riffar på en keyboard-ändå-vibbar i bandet.

Och det klarar sig Tracy så bra utan, tack så mycket.

Fast car. Ännu bättre än när jag tjurade till den förra veckan!

America från senaste plattan är psykedeliskt äckelsuggestiv
på helt fel sätt.

Trots den dåliga publikkontkten dånar applåderna för Tracy Chapman på Cirkus.

Onödigt rockigt stråk i Chapmans konsert

By: DAN BACKMAN , SVD.se, Publicerat 20 juni 2006 13:14

Tracy Chapman har låtit på exakt samma sätt sedan hon debuterade 1988. Håret har blivit längre men de lunkande och nedtonade låtarna är fortfarande en slags varianter på Fast car, Talkin´ bout a revolution och Baby can I hold you, tre av hennes bästa och mest kända sånger.

Det är därför något av en sensation att det sedan förra Sverigebesöket, för tre år sedan i samma lokal, smygit sig in ett lite hårdare och rockigare anslag i den i grunden så bomullsmjuka och närmast arketypiska singer/songwriter-musiken. Jag borde applådera det, förändring är ju för det mesta bra, men känner istället att den lilla, vi talar verkligen pyttelilla, förändringen inte gagnar hennes musik. Den ska, jag fattar det nu, alltid ha rundade hörn.
En nymodighet är också att hon valt att köra utan bas, ett radikalt grepp som gör att ljudbilden saknar botten. Istället är det den jobbiga gitarristen Joe Gore som på ett märkligt sätt fyller upp med lite basgångar på gitarrens e-sträng.

Bortsett dessa i grunden marginella förändringar kan man konstatera att måndagens Tracy Chapman-konsert var som den förra. Och den förrförra. Vilket innebär eftertänksamt lunkande sånger i moll, dålig publikkontakt men ett, paradoxalt nog, närmast hysteriskt entusiastiskt bifall från ett fullsatt Cirkus. Fråga mig inte varför.
Om Tracy Chapman inte riktigt övertygade i sin roll som stor huvudakt var Ben Taylor perfekt som uppvärmare. Som varande son till två av 70-talets stora, Carly Simon och James Taylor, har han en hel del att leva upp till. Med en sensibilitet som pappa James och en förmåga till underhållande och mysigt mellansnack utgjorde han en idealisk inledning.

Bäst och sämst

Bäst: Telling stories, Less than strangers, Baby can I hold you.

Absolut sämst, som vanligt: den after beachiga versionen av Get up, stand up.

Tack för att vi slapp: förra konsertens hemska cover på Knockin´ on heavens door.

Blyg blues som värmer

Tracy Chapman är nästan tråkig, men oväntat bra.
Foto: PETER WIXTRÖM

By: Markus Larsson, AftonBladet, Publicerat 20 juni 2006

En svensk musikjournalist sa för länge sen att Tracy Chapmans stora problem var att hon bara har skrivit en låt.
Och att resten av skivorna innehåller mer eller mindre lyckade repriser på låten ifråga.
Jag håller i princip med.
Chapmans skivor och ballader - det handlar ju uteslutande om mjuka, akustiska folkballader i hennes fall - börjar och slutar med "Fast car". Hon byter bara ut titeln ibland.

Nästan trist
I "Fast car" finns framför allt den bas som alla texter utgår ifrån. Hon sjunger uteslutande om kärlek, fattigdom, hopp, materialismens attraktiva kraft och dess fallgropar samt drömmen om en bättre, mer rättvis värld.
Det är en mycket sympatisk blues, ibland på gränsen till tillrättalagd och tråkig.
Tracy Chapman är som vanligt tillbakadragen och blyg på scen. Men hennes leende och helt oförstörda röst värmer sakta upp lokalen.
Publikresponsen i Bob Marley-covern "Get up, stand up" och sista extranumret "Baby can I hold you" - den vackraste balladen hon skrivit - är förbluffande.
Oväntat bra.

Tracy Chapman spelar på Cirkus

Amerikanska singer-songwritern Tracy Chapman var en av det sena
80-talets stora profiler med sin karakteristiska röst och socialt medvetna texter. Nu är hon aktuellare än någonsin, med nytt album och ny turné. Den 19 juni når hennes "Where You Live-Tour" Cirkus i Stockholm.

Tracy Chapman föddes i Cleveland, Ohio 1964. Redan som barn lärde hon sig att spela gitarr och hon började tidigt skriva egna låtar. Hon vann enorma framgångar världen över med sitt självbetitlade debutalbum som släpptes 1988. Plattan, som innehåller numera klassiska låtar som "Talkin' Bout A Revolution" och "Fast Car", belönades med fyra Grammys och såldes i över 10 miljoner exemplar.

Tracy Chapman släppte i höstas sitt sjunde album "Where You Live". Tchad Blake, som tidigare jobbat med Pearl Jam och Peter Gabriel har producerat. Första singeln heter "Change" och på den medverkar Flea, till vardags basist i Red Hot Chili Peppers.

Tracy Chapman besökte Sverige senast 2002 då hon spelade inför ett utsålt Cirkus i Stockholm.

För mer information, besök: www.tracychapman.com

Biljetterna kostar 450 kr + serviceavgift och säljs via Ticnet 077-170 70 70 www.ticnet.se samt hos Ticnet- och ATG-ombud.

Published: 2006-03-16 02:01:00
Updated: 2006-03-16 02:02:15