Tracy Chapman - nästan provocerande trevlig

By: Markus Larsson, aftonbladet.se, 2003-03-04 (Foto: SARAH KVIST)

Konserten är så genomtrevlig att den nästan känns som en provokation. Det kanske inte kommer som någon större överraskning.

Tracy Chapman är ju knappast en utmanande och banbrytande artist. Hon är snarare den mest sympatiska och mysiga protestsångare som någonsin hängt på sig en akustisk gitarr.

Hennes säregna röst förmedlar en blyg värme som är både rörande och charmig. Det märks knappt att låtarna handlar om så allvarliga ämnen som krossade hjärtan, rasism, sociala övergrepp och all världens orättvisor.

Vilket också är Chapmans största problem. Hennes musik är bara bomull för öronen, oavsett om det handlar om hiten "Fast car", resebyråreggae, dansbandsballaden "Baby can I hold you" eller vägkrogsblues.

Tracy Chapman har höga ambitioner med sin musik och fina humanistiska ideal, men hon lyckas ändå inte göra något djupare intryck. Bomull har som bekant en förmåga att bara gnugga lite på ytan.

Och jag trodde att söndertjatade örhängen som "Knockin" on heaven"s door" och "Get up, stand up" bara var en angelägenhet för kravlösa och lata coverband numera.
Jag hade tyvärr fel.

Tracy Chapman är i stan

Få kan ha blivit besvikna. Redan som låt nummer två kom en av de stora hitsen 'Across the lines'. Och hit följde på hit.

By: Matilda Svensson, Sylvia.se, 4 mars 2003

Tracy Chapman är musikern som kan det mesta. Hon blandar gamla hits med nya och 2150 personer torkar tårar och dansar till reaggegung, country, mjuka stråkar och elgitarrsolon.

Efter söndagens skickligt utförda och väl genomtänkta konsert i Köpenhamn visar Tracy Chapman vad hon kan. Och att Tracy som annars framstår som aningen nedtonad, brast ut i skratt redan i första låten störde inte, tvärtom. Tracy satte ribban och följdes av applåder och jubelrop.

Flatikon
Tracy Chapman är en av de stora flatikonerna. Och visst var det många flator i publiken, även om den till största delen verkar ha bestått av hånglande heteropar. Flatorna försvann liksom i mängden, och det var endast män som hördes ropa ”I love you, Tracy!” Vilket var synd. Kanske kan det bero på att Tracy själv inte sa något som ens med god vilja kunde tolkas som en flirt med den lesbiska delen av publiken.

Få kan ändå ha blivit besvikna
Redan som låt nummer två kom en av de stora hitsen, Across the lines. Och hit följde på hit. Inför det obligatoriska extranumret undrade oroliga fans undra vilken låt hon skulle spela nu. Allt var ju redan spelat. Men även extranumret blev något speciellt. Tracy Chapman tog tillfället i akt att propagera mot USA:s planerade krig, något som i Natolandet Danmark gav kvällens största jubel.

Tracy Chapman har gjort sig känd för att skriva politiska texter, även om hon på senare år verkar ha gått in mer för hjärta och smärta. En av de mer tydligt politiska låtarna, Behind the wall sjöng hon a capella, ensam på scenen, iklädd svart skjorta och jeans, med håret samlat på ryggen och händerna löst knäppta. Tracy Chapman lät publiken ana röstens storhet och jJust då kändes det mer som en predikan om fred till alla, än en konsert.

Riktig livekänsla
Det finns artister som låter likadant på scen som de gör på cd. Tracy Chapman tillhör inte dem. Dragningen åt reagge som finns på cd-versionen av She´s got her ticket, förstärktes på scen. Andra låtar förlängdes eller ändrade utseende med nya instrument.

Falconer Salen är dock inte känd för att ha det allra bästa ljudet och ibland skar ljudet igenom. Tracy Chapman ansträngde sig tydligt för att inte låta det dra ner upplevelsen. Och visst var det fantastiskt att höra gamla favoriter i nya versioner, trots en stundom halvtaskig ljudkvalité.

Tracy Chapman spelar i Oslo den 4 mars.

Perfekt och skickligt

By: Magnus Säll, dn.se, 5 mars 2003

När Tracy Chapman sjunger finns inga glipor eller skavanker och inte mycket som berör.

För en gångs skull är "öronbedövande ovationer" ett giltigt uttryck. Publiken tjuter och stampar i golvet som om det vore tonårskonsert med ett återuppståndet Take That. När de unga kvinnorna i raden bakom mig dessutom börjar busvissla så får jag kasta mig framåt för att inte få chock-tinnitus.

Märkligt med denna nästan fanatiska respons när kvällens artist är en lågmäld amerikansk singersongwriter. Tracy Chapman är habil, skicklig, förnuftig. Sjunger sånger med ömmande samvete och är bara i undantagsfall radikal ("Talkin´ ´bout a revolution"). Som scenpersonlighet lyser hon bara med sin starka röst men är annars nedtonad, nästan anonym. En musikalisk mjukisradikalitet fyller luften som doften av naturtvål. Vårt brinnande behov av det normala?

Chapman sjunger den här kvällen sånger från debuten 1988 - ett genombrott med en lika märklig kraft som publikresponsen - och framåt med sin mörka, kraftfulla röst. Från a cappella via bluesgospel till svulstig amerikansk studiorock med skickligt band (så klart). Som extranummer gör hon Dylans "Knocking on heavens door" och Bob Marley "Get up, stand up". Här finns inga glipor eller skavanker, allt är perfekt. Men så lite som egentligen berör.

Som förband spelade en senegalesisk duo som precis som Chapman är sentida efterföljare till 1960-talets protestvåg. De är en duo med hamrande akustiska gitarrer och starka, friska röster. De glömmer bort vilken stad de befinner sig i och får publiken att sjunga allsång i "Mariama". En charmig, märkvärdigt värmande halvtimme.

Submitted by: Ola
Date: 03/05/03

Such an experience just being present in the same room as her, she filled that little concert hall with soo much positive energy. She talked to the audience at two points and hearing her speak up against the US government and its warmongering plans was just so touching. She is a fabulous and rare gem among the very commercialized one-hit-wonders and vultures of the entertainment industry. She will never allow herself to be "hard wired" as she puts it.